.

Jag hoppade men det var allt för inget.
Hur länge till ska jag glida? Min kropp är täckt av ärr, medens jag slår i kanter på vägen. Jag antar att jag helt enkelt har slutat försöka. Jag har suttit och väntat på en vändpunkt länge nog nu, men den tycks aldrig komma. Ska det alltid vara så här eller ska jag nån gång kunna leva som jag en gång gjorde? Jag vill inte känna så här, men jag kan helt enkelt inte hjälpa det. Det var en dum kväll, en enda jävla kväll som har fått mig att må så här. Var du tvungen? Jag har aldrig kännt mig så äcklig i hela mitt liv, min kropp är en skam. Jag spyr när jag ser på mig själv, svimmar om någon rör mig. Avskyvärd, smutsig, det är vad du har gjort mig till. Om det var det du ville så kan jag lova dig att du har lyckats, du har lyckats. Antideppresiva hit, sömntabletter dit, det hjälper inte ett piss. Jag är så arg, så arg att jag måste ta mig igenom det här. Varför? Fanns det ens någon mening? Jag drömde mycket förut men mina drömmar har blivit svarta. Du tog dom ifrån mig, och lämnade bara kvar det enda du inte fick grepp om:
Mina gamla drömmar. Dom kan du aldrig ta ifrån mig hur mycket du än vill. Aldrig.