.

Jag hoppade men det var allt för inget.
Hur länge till ska jag glida? Min kropp är täckt av ärr, medens jag slår i kanter på vägen. Jag antar att jag helt enkelt har slutat försöka. Jag har suttit och väntat på en vändpunkt länge nog nu, men den tycks aldrig komma. Ska det alltid vara så här eller ska jag nån gång kunna leva som jag en gång gjorde? Jag vill inte känna så här, men jag kan helt enkelt inte hjälpa det. Det var en dum kväll, en enda jävla kväll som har fått mig att må så här. Var du tvungen? Jag har aldrig kännt mig så äcklig i hela mitt liv, min kropp är en skam. Jag spyr när jag ser på mig själv, svimmar om någon rör mig. Avskyvärd, smutsig, det är vad du har gjort mig till. Om det var det du ville så kan jag lova dig att du har lyckats, du har lyckats. Antideppresiva hit, sömntabletter dit, det hjälper inte ett piss. Jag är så arg, så arg att jag måste ta mig igenom det här. Varför? Fanns det ens någon mening? Jag drömde mycket förut men mina drömmar har blivit svarta. Du tog dom ifrån mig, och lämnade bara kvar det enda du inte fick grepp om:
Mina gamla drömmar. Dom kan du aldrig ta ifrån mig hur mycket du än vill. Aldrig.

Hon står där helt stilla, helt stilla och väntar.
Hon är helt ensam, kramar ett foto i sin hand.
En fågel sjunger ut i natten, det viner genom träden när vinden for förbi. Det är iskallt. Det enda som biter på flickan är just det, kylan, det enda som hon kan känna. Det enda som är känns verkligt.
Det skulle ju inte bli så här, förstår du väl. Det skulle ju egentligen ha varit helt annorlunda. Flickans alla planer har rasat likt en lavin nerför en glaciär, allting blev krossat i dess väg. Det är inte meningen att det ska göra så här ont, hon förtjänar mer än så. Varför kan ingen låta den lilla flickan gå?

Solen kommer att gå sönder, himlen kommer att falla i bitar, men det finns ingen kvar för att rädda den lilla flickan. Du fick honom inte, men det kommer nog gå ändå.

     Det är dags att sätta på sirenerna, lätta dina axlar och känn dig fri igen. Le mot soluppgången, sov till natten. Vila dig, du kommer kanske orka ett litet tag till.

Det finns alltför mycket, men det räcker inte.
Vad har jag gjort? Jag ger inte upp. Säg mig, så säg mig, hur det kunde gå så fel? Vad har jag gjort?

Det gör så ont, jag är vänd och uppochner.

Alla saker du sa, var det inte sant?

Jag är två meter under och kommer inte upp.

Låter livet gå, som om det inte var något speciellt.

Det är dags att sätta på sirenerna, lätta på dina axlar och känn dig fri igen.

Det är inte över än.

Hon var den som fanns bredvid dig, den som alltid höll dig hårt. Nu har bandet till dig spruckit, ett liv har gått och ett nytt har låsts. Det är dags att sluta hata. Sluta hata och förstå. Hon var full av glädje, full av ironi. Allt är bra, allt är bra, vem trodde egentligen på det? Hon var en ängel utan vingar, den som alltid ställde upp. Hon har tappat bort sig själv, vart fanns du just då?

Du ger bort allt det som jag någonsin gett till dig. Hur länge förväntar du dig egentligen att jag ska stanna kvar vid din sida? Du har mig lindat kring ditt lillfinger och jag skulle fan göra allt du bad mig om, men ändå vänder du ryggen till och hoppas att det ska bli bättre av sig själv så småningom. Men seriöst, när ska du förstå att man aldrig får någonting serverat utan att man måste kämpa för det man bryr sig om? Du pissar på mig och på allt jag har gjort för våran skull, och du sjunker du så lågt i mina ögon att inte ens dina varmaste ord kan läka de sår jag varit tvungen att ta när jag föll på mina knän för din skull. Nu är det din tur att stå upp, det är din tur. Jag tänker inte bära dig längre innan jag lättat på mina egna axlar. Du förstår mycket väl att det inte bara är du som ibland vill ge upp och säga hej då till det här livet, men bevisa istället för din egen skull att du kan ta dig framåt på vägen utan varken min hjälp eller någon annans, du måste lära dig att nån gång klara dig själv och inte alltid förvänta dig att andra ska göra saker och ting för dig när du aldrig ger någonting tillbaka. Res dig nu helt enkelt, och sen kan vi hjälpa varandra när det är båda två som försöker.

Jag vill säga att jag inte älskar dig, men det känns som att vad jag än gör så skiner det ändå igenom. Det ligger inte i dina händer längre, men jag vet inte hur jag ska göra för att orka längre. Det är så vackert när du ler, så varför ska jag inte få se dig göra det längre? Du är lika långt bort som jag nånsin har varit nära, och du kan använda dig av det på vilket sätt du vill. Jag vet inte när jag ska bli fri. Ska jag alltid vara bunden eller ska jag någonsin kunna gå ensam igen? Du säger att du inte vill dras med ner i fallet, men jag har redan nått botten så jag kan inte dra ner dig mer. Jag ber dig bara att inte gå riktigt än, för jag vill visa dig att jag kan vara starkare än du tror.

När jag tänker på dig älskling, så flyger jag upp till himlen

Du finns alltid här för mig när jag tappat bort mig själv i dimman.

Du är min räddning, du är det vackra, du är allt det jag vill ha.

Jag får tecken från den där glimten i ögat, jag kan se hur en liten bit av himlen öppnar sig när du tar min hand i din. Det fanns så många röster som vill bli hörda, det finns så mycket att prata om men jag kan inte hitta orden. Jag faller snabbare än någonsin, vänskap räcker helt enkelt inte längre tilll. Förstår om du ser på oss olika, som dag och natt. Men snälla förstå min saga, jag vill inte leva ensam! Jag måste strunta i det här, kan inte förstå varför jag ska fortsätta lida.

Jag skulle göra allt för dig,

Ja till och med dö för dig.

Men du är inte värd mig längre,

Helt seriöst, du är inte värd mina tårar.

Jag borde aldrig ha tagit mig in i det, som jag en gång kom loss.

Vi två blev aldrig en, men jag höll ändå ut.

Behöver dig nu, men det är helt enkelt över. Vi går åt varsitt håll, du är inte längre värd mina tårar.

Av dig:

Det känns som att den tiden är inne. Tiden då vissa saker/personer kommer försvinna och jag kan bara stå här. Stå här och se vänskap glida iväg. Det är tiden jag bara kommer ha blotta minnen kvar. Men det finns nog en anledning till att det blir såhär. Det är kanske såhär det bara ska bli, det är det som är skrivet i vårat " Destiny "
Jag har aldrig velat släppa saker men har sällan haft något annat val än att göra det. Jag har försökt denna gång att inte få känslan som tvingar mig att genomföra "släppadelen" i mitt liv. Jag har försökt att hjälpa dig igenom gott och ont. Om jag har lyckats vet bara du, så har jag lyckats ? 
Mitt öga möter ditt varjedag och jag ser hur tunga dina steg är. Jag vet hur tunga mina blir när jag inser att jag inte kan göra mer. Jag hatar att ignorera dig , men känns som att jag inte har något annat val. Att jag inte har något annat val än att titta ner i marken och gå min väg. Jag önskar dina armar vilade omkring mig och att minnerna bara blev fler. Så varför blir det såhär ? Är vänskap något som kan försvinna så fort? Vems fel är det. Mitt eller kanske är det ditt ?  Jag har lovat mig själv ett liv fullt av " ta dagen som den kommer " men när kommer dagen som längre inte får mig att orka? Är det nu..
Jag vet att din redan kommit så jag undrar, dras jag med i fallet eller blir jag älskar dig ett starkt ord mellan oss igen?  

Det kanske känns som om den tiden är inne, tiden för att släppa iväg gamla vänner och välkomna in nya, men jag vill inte förstå att det redan har börjat hända. Jag vill inte se hur våran vänskap glider ur mina händer bara för att jag inte längre har kraften att hålla i den. Det är sant att du har gjort mer för mig än vad jag någonsin kunnat hoppas på, du har gjort så att jag burit mitt huvud högt även de gångerna jag bara velat sjunka igenom jorden, och jag kommer alltid att vara tacksam för allt du har gjort för mig. Så för alla våra minnen och för alla våra åt tillsammans, ta åt dig när jag säger att jag inte vill se dig gå ifrån mig med blicken ner i marken för att mina ben inte är lika starka som de en gång varit. Jag är inte redo att släppa taget om dig, jag vill bara ha tillbaka allt det där som vi hade förut.. Även fast saker inte är som det brukar vara, så älskar jag dig och det kommer alltid vara ett starkt ord när jag säger det till dig. Det är upp till oss att våga plocka upp vänskapen igen, för jag vet att ingen av oss vill gå miste om den egentligen. Det är inte meningen att riktig vänskap ska försvinna så här fort.

If i became a star, I would try so hard

To leave it all, go back to the place where I belong

Somewhere deep inside, I'm singing alone
You've always been a part of me, so even if you'd leave,
I will always be a part of you.

Du har ingen aning om hur det känns att skrika så högt du bara kan, instängd och ensam på ditt rum, utan att en enda person hör dig. Du har ingen aning om hur det känns att varje dag hoppas att du var någon annan, någon som gjorde det lite bättre än vad du redan gör. Du har ingen aning om hur det känns att vakna varje morgon och veta att du aldrig kommer stå ut tillräckligt mycket för att kunna ta emot någonting som du egentligen har förtjänat. Du har ingen aning om hur det känns att alltid veta att du aldrig kommer vara nummer ett, utan att alltid vara den personen som ligger ett steg efter.
Du har ingen aning om hur det känns att leva det liv som jag redan lever. Du har ingen aning.

Jag känner mig som en liten flicka igen när jag är med dig.

Jag känner mig som den lyckligast personen i världen, som om jag skulle klara av allt,
bara jag fick ha kvar dig vid min sida.

Men jag kan inte få alla de här bilderna ut ur mitt huvud. Jag kan inte sluta tänka på alla kvällar vi spenderat tillsammans, hur lycklig jag var att vakna upp dagen efter med dig vid min sida.
Hur du fick mig att känna mig som det vackraste personen på jorden.
Vart jag än går, och vart jag än vänder mig, så är det dig jag ser framför mig. Det är ditt ansikte, ditt underbara leende, dina isblå ögon, som får mig att falla ner på mina bara knän, och även om det skulle ligga glassplitter under mig så skulle jag inte känna det.

Jag vill bara höra dina andetag igen, jag vill känna dina stora armar om mig igen,
omfamnar mig för att du själv vill det, för att du själv dras till det.
Men allt jag får nu är ensamheten, ensamheten och kylan, som biter sig fast och lämnar märken efter sig.
Men alla sagor har väl lyckliga slut, eller hur?

Jag antar att jag egentligen bara är en normal tonårstjej.

Lite vilsen, lite bortglömd, lite ensam. Jag är nog en av alla dom som försöker ta sig igenom varje dag på ett så normalt sätt som möjligt, och som varje dag hoppas på att nästa ska föra med sig någonting som gör det hela lite enklare.

Varför jag har startat en blogg?

Jag vet inte. Kanske för att det verkar vara det enda sättet för att få någon att lyssna.

Eller höra. Eller åtminstone lägga märke till.

Jag kanske har tröttnat på att skrika allt jag kan, och istället bara vill viska för att någon ska höra mig.

Jag kanske har tröttnat på att låtsas vara någon som jag egentligen inte är, bara för att jag är rädd och inte vågar visa hur det egentligen ligger till.

Jag kanske har tröttnat. Tröttnat på allt det här.
Se mig för i helvette, jag är trött på att inte finnas.