.

Hon står där helt stilla, helt stilla och väntar.
Hon är helt ensam, kramar ett foto i sin hand.
En fågel sjunger ut i natten, det viner genom träden när vinden for förbi. Det är iskallt. Det enda som biter på flickan är just det, kylan, det enda som hon kan känna. Det enda som är känns verkligt.
Det skulle ju inte bli så här, förstår du väl. Det skulle ju egentligen ha varit helt annorlunda. Flickans alla planer har rasat likt en lavin nerför en glaciär, allting blev krossat i dess väg. Det är inte meningen att det ska göra så här ont, hon förtjänar mer än så. Varför kan ingen låta den lilla flickan gå?

Solen kommer att gå sönder, himlen kommer att falla i bitar, men det finns ingen kvar för att rädda den lilla flickan. Du fick honom inte, men det kommer nog gå ändå.

     Det är dags att sätta på sirenerna, lätta dina axlar och känn dig fri igen. Le mot soluppgången, sov till natten. Vila dig, du kommer kanske orka ett litet tag till.

Det finns alltför mycket, men det räcker inte.
Vad har jag gjort? Jag ger inte upp. Säg mig, så säg mig, hur det kunde gå så fel? Vad har jag gjort?

Det gör så ont, jag är vänd och uppochner.

Alla saker du sa, var det inte sant?

Jag är två meter under och kommer inte upp.

Låter livet gå, som om det inte var något speciellt.

Det är dags att sätta på sirenerna, lätta på dina axlar och känn dig fri igen.

Det är inte över än.